Så småningom fick också kristendomen fäste bland bondebefolkningen. Detta resulterade i att flera kyrkor började byggas: På Senäte, i Otterstad, vid Traneberg samt vid Storegården på södra Kållandsö ( Synnerby ). Tre av kyrkorna är nu borta medan kyrkan vid Traneberg: s:t Marie kapell, finns kvar delvis ombyggd. Kyrkan vid Senäte revs under befolkningens fruktlösa protester år 1853. Kyrkan i Otterstad var förfallen och obrukbar. Den revs också 1853. Både Senäte och Otterstads kyrka användes som byggnadsmaterial till den nya kyrkan i Otterstad invigd 1855. Vissa inventarier räddades och kyrkklockan från Senäte g.a kyrka, ljuder fortfarande från Otterstads kyrka.
Under Medeltiden utgjorde Västergötland-Värmland och Dalsland en kyrklig enhet: Skara stift. Vänern band samman de tre landskapen och Läckö, centralt beläget i stiftet, kom att bli skarabiskoparnas säte under långa perioder speciellt under orostider.
Huvudstråket av den stora strömmen av pilgrimer med mål Nidaros/Trondheim/Norge gick över Kållandsö, där Läckö blev en viktig plats för vila och ofta väntan på lämpligt sjöväder. På Lurö fanns det också en möjlighet till vila och andlig uppbyggelse i den relativt stora kyrkan med angränsande byggnader.
Den äldsta delen av Biskopsborgen på Läckö byggdes på initiativ av skarabiskopen Brynolf Algotsson. År 1298 finns angivet i ett brev som biskopen undertecknat på Läckö. Vid jämförelse med andra borgar från den här tiden kan man konstatera att biskopsborgen på Läckö var den bäst befästa och starkast byggda ur försvarssynpunkt.
På 1470-talet drabbades biskopsborgen av en förödande brand, men byggdes snart upp igen. På 1520-talet konfiskerade kung Gustav Wasa all kyrkans egendom vilket innebar att biskopstiden på Läckö var slut. Pilgrimsvandringarna förbjöds och upphörde, Läckö Slott blev statens egendom.