När den väldiga inlandsisen började smälta och de enorma vattenmassorna så småningom började sjunka undan efter istidens slut var det västgötabergen som först blev synliga. Kinnekulle först och sedan de mycket lägre bergstopparna på Kållandsö. Ytterligare några 1000 år framåt i tiden börjar de första djuren och människorna uppträda. Olika fynd från stenåldern visar att bygden var bebodd redan då. Under tiden 1800-500 f. Kr finns många tecken och lämningar från den tid som vi kallar Bronsåldern. Rösen och ristningar i berggrunden finns både på Kållandsö och på öarna i Ekens skärgård.

Exempel på detta är ett stort röse i anslutning till Senäte g;a kyrkplats. Platsen är väl utmärkt med pilar och stolpar. Utgå från Info punkt 1,5 km från Ullersbro mot Läckö Slott. Ristningar i berggrunden finns ca 100 m från Otterstads kyrka och vid Läckö Slott.

Ett sensationellt fynd från Bronsåldern gjordes år 1985 på gården Fröslunda ca 6  km söder om Kållandsö. Sexton bronssköldar hittades eller rättare sagt plöjdes upp av Bert Ivarsson, gårdens ägare.

Sköldarna finns nu restaurerade på Västergötlands museum i Skara och har fått en egen utställningshall.

Under denna tidsperiod kan man genom arkeologiska utgrävningar på södra delen av ön, konstatera att Kållandsö spelat en framträdande roll genom sitt läge vid det stora förenande vattnet Vänern. I slutet av denna tidsperiod omkring år 900 kom de första missionärerna till området. Kristendomen fick fäste genom att de första kungarna och stormännen kristnades. Det nya sättet att begrava de döda blev vanligt. Förut brände man de avlidna men från och med nu upphörde detta begravningssätt och man begravdes i gravar ofta omgivna av ägodelar eller vapen. Kungshögen på södra Kållandsö är från 600-talet och här har påträffats flera individer som bränts i ett skepp.  Här har man också hittat föremål som har tillverkats i främmande länder.

Så småningom fick också kristendomen fäste bland bondebefolkningen. Detta resulterade i att flera kyrkor började byggas: På Senäte, i Otterstad, vid Traneberg samt vid Storegården på södra Kållandsö ( Synnerby ). Tre av kyrkorna är nu borta medan kyrkan vid Traneberg: s:t  Marie kapell,  finns kvar delvis ombyggd. Kyrkan vid Senäte revs under befolkningens fruktlösa protester år 1853. Kyrkan i Otterstad var förfallen och obrukbar. Den revs också 1853. Både Senäte och Otterstads kyrka användes som byggnadsmaterial till den nya kyrkan i Otterstad invigd 1855. Vissa inventarier räddades och kyrkklockan från Senäte g.a kyrka, ljuder fortfarande från Otterstads kyrka.

Under Medeltiden utgjorde Västergötland-Värmland och Dalsland en kyrklig enhet: Skara stift. Vänern band samman de tre landskapen och Läckö, centralt beläget i stiftet, kom att bli skarabiskoparnas säte under långa perioder speciellt under orostider.

Huvudstråket av den stora strömmen av pilgrimer med mål Nidaros/Trondheim/Norge gick över Kållandsö, där Läckö blev en viktig plats för vila och ofta väntan på lämpligt sjöväder. På Lurö fanns det också en möjlighet till vila och andlig uppbyggelse i den relativt stora kyrkan med angränsande byggnader.

Den äldsta delen av Biskopsborgen på Läckö byggdes på initiativ av skarabiskopen Brynolf Algotsson. År 1298 finns angivet i ett brev som biskopen undertecknat på Läckö. Vid jämförelse med andra borgar från den här tiden kan man konstatera att biskopsborgen på Läckö var den bäst befästa och starkast byggda ur försvarssynpunkt.

På 1470-talet drabbades biskopsborgen av en förödande brand, men byggdes snart upp igen. På 1520-talet konfiskerade kung Gustav Wasa all kyrkans egendom vilket innebar att biskopstiden på Läckö var slut. Pilgrimsvandringarna förbjöds och upphörde, Läckö Slott blev statens egendom.

Det Läckö Slott, som vi ser idag, är ett resultat av många om-och tillbyggnader. Magnus Gabriel de la Gardie ärvde slottet efter sin far Jacob de la Gardie, som hade fått slottet i förläning (gåva/betalning) för sina insatser som fältherre och general för de svenska trupperna i krigen mot Ryssland. Året var 1615.  Jacob hade lyckats med det som varken Napoleon eller Hitler lyckats med nämligen att inta Moskva. Han blev också kung Gustav II Adolfs lärare i krigskonst. Dessutom var han en mycket förmögen man. Han hade stora jordegendomar i Estland och bedrev handel med ett tiotal skepp på Östersjön. Under de många krigen mot Ryssland hade han tagit krigsbyten vilka hade gjort honom mycket rik. Jakob började ombyggnaden av biskopsborgen till ett slott. Vid sin död 1652 fortsatte Magnus Gabriel och byggde ända fram till 1681 då Karl XI genomförde reduktionen, vilket betydde att alla byggnadsarbeten avbröts. Ett av de höga tornen i sydvästra hörnet på huvudborgen blev aldrig klart, varför det revs bort. Den planerade köksträdgården på västra sidan blev aldrig genomförd.

Vid Ullereds bro lät Magnus Gabriel de la Gardie på 1650-talet anlägga Läckö Skans. Den danske fältmarskalken Gyldenlöwe hade med sina trupper blivit allt mer hotande och Magnus Gabriel, som var ansvarig för det svenska försvaret i västsverige, bedömde läget allvarligt. År 1675 hotades området av en invation från Norge vilket ledde till att Läckö Skans förstärktes. De norsk/danska trupperna härjade i Dalsland och brände ner Vänersborg men framryckningen mot Lidköping hejdades strax utanför stadens gränser. Än idag kan man se skotthål i dörren till Råda kyrka. Trupperna vände söderut mot Göteborg. Magnus Gabriel ville gärna ta åt sig äran av att ha hindrat Gyldenlöwe och räddat Lidköping från krigshandlingar.

I samband med reduktionen fråntogs Magnus Gabriel slottet med alla dess jordegendomar och skogar, jaktmarker och djurgårdar. Därmed var slottets storhetstid slut, åtminstone på 1600-talet. Det var en mycket rik Magnus Gabriel som tillträdde Läckö år 1652. 29 år senare var han utfattig och berövad både sin heder och rikedom.

Över spisen i matsalen på tredje våningen kan man läsa inskriptionen skriven på latin: ”Den själ som vet sig ha handlat rätt, ler åt förtalets lögner.” I Psalmboken nr 621 finns den psalm som Magnus Gabriel skrev i slutet av sin levnad: ” Jag kommer av ett brusand hav på rätta glädjestranden.”

Det var naturligtvis svårt för den fattiga och ofta svältande befolkningen på Kållandsö att förstå varför detta enormt stora slott skulle byggas. 248 rum, pampiga salar och sirliga torn. Sverige var ju en stormakt, något som inte satte några spår i befolkningen. Tvärtom. Det var i huvudsak de fattiga som dagligen fick göra dagsverken på Läckö och på så sätt genomföra bygget och sköta den dagliga driften. Som betalning fick de ett stycke jord att odla, lite skog till ved och virke samt en liten trång stuga att bo i. Läckötorpen var många. Ända fram till 1932 fungerade det på samma sätt som vid Läckös storhetstid på 1600-talet.

Efter reduktionen stod inte slottet utan ägare. Ett antal inflytelserika och för den tiden viktiga personer kom att äga slottet t.ex. Carl Gustav Tessin som var ägare till Läckö Slott 1752-1770. Under denna tidsperiod från 1681 blev behovet av underhåll allt tydligare. Slottet började förfalla. Det mesta av den gamla inredningen, även slottskyrkans inventarier, såldes på en skandalomsusad auktion på 1830-talet. Då turen kom till den vackra och dyrbara nattvardsservisen, sprang den temperamentsfulle kyrkoherden i Otterstad, Jost Henrik Rythén fram och slet servisen ur händerna på auktionsutroparen. Nattvardsservicen, som hade skänkts av Tessin och hans hustru år 1754 kom nu till Otterstads församling. Slottet kom sedan att utsättas för stölder och vandalisering. I stort sett alla de 48 000 glasrutorna i de många fönstren försvann och orgelpiporna stals . Tjuven kunde dock gripas, en 18-årig yngling från Kållandsö.

Kronan, dvs svenska staten, tog över slottet från år 1860 men intresset och möjligheterna att restaurera slottet var mycket litet. Det var först på 1920- och 1930-talen som de stora insatserna gjordes för att restaurera och reparera slottet, åtgärder som har fortsatt ända in i våra dagar.

Ända fram till 1900-talets början bodde ca 90% av Sveriges befolkning på landsbygden. De allra flesta var beroende av vad den odlade jorden gav för skörd. På Kållandsö drabbades ofta befolkningen av svält och andra medföljande umbäranden på grund av torka eller ibland för mycket nederbörd. Vänerns vattenstånd var under sådana år högt och annars odlingsbara åkermarker blev obrukbara på grund av översvämning. Det var särskilt under tidsperioden 1725-1825 som många gårdar drabbades av missväxt. Även under 1860-talet var nöden extremt svår. Skyddsmekanismerna var små och någon medicinsk hjälp var obefintlig.

I befolkningsstatistiken syns det tydligt de år då nöden och fattigdomen var som störst . Många dog till följd av svält och sjukdomar. År 1760  bodde det 915 personer på Kållandsö. Ett hundra år senare alltså 1860 hade befolkningen ökat till 2033. Nödåret 1772 var det 885 personer. Vid årsskiftet 2017-2018 bodde 1211 personer på Kållandsö.

I sockenrådet, som leddes av prästen, diskuterades ofta nöden och de stora umbäranden,som befolkningen på Kållandsö fick genomlida. En fråga som ofta var uppe till samtal var möjligheten att bygga ett sockenmagasin. Här skulle man under goda år samla in säd för att under nödåren hjälpa de allra fattigaste.  Så småningom kom man överens om att bygga ett sockenmagasin i Otterstad. Ännu idag kan man se denna röda byggnad på vänster sida av vägen mot Läckö, strax efter avfarten mot Nore.

Närheten till Vänern och möjligheten att fiska kunde också bidra till att hålla nöden och svälten på avstånd.

År 1855 fanns det på Kållandsö 43 bondgårdar och 68 torp. På varje gård fanns kor, grisar och höns. På de flesta fanns det också en eller flera hästar. År 1866 fanns det 110 oxar, 10 tjurar och 700 får med lamm.

På de större gårdarna, herrgårdarna, levde herrskapsfolket ett gott liv. Man vet att många fattiga och äldre personer fick hjälp från dessa gårdar.

Flera präster försökte lära folket olika sätt att odla. Någon var kunnig i konsten att ympa fruktträd vilket ledde till att de goda kållandsöäpplena fick spridning. Äpplesorten infördes till Kållandsö av Magnus Gabriel de la Gardie.

Så småningom började man odla potatis, vilket fick stor betydelse.

Stora delar av Sverige drabbades av en koleraepidemi år 1834.

I Göteborg skördade sjukdomen många dödsoffer. Man beräknar att var 9:de person avled. Sjukdomen hade ett så våldsamt förlopp med diarré och krampanfall, att den som insjuknade på morgonen  var vanligtvis död på kvällen. De döda transporterades under natten till de kolerakyrkogårdar som iordningställts. Förridare varnade med trumpetstötar nattvandrare och nyfikna att hålla sig borta från liktågen.

I Lidköping med omgivande socknar skördade koleran också många människoliv. Undantaget var Kållandsö, där inte ett enda fall rapporterades. Då ryktet nådde Kållandsö att koleran nått Lidköping spärrades vägen av vid Ullersbro. Den grind , som fanns på den tiden låstes ,och beväpnade soldater kontrollerade att ingen kunde passera bron.Endast kvarnskjutsar fick passera men måste på hemvägen ligga tre dagar i karantän vid bron. En lång rad andra skyddsåtgärder beslutades av Sundhetsnämnden. Patrullbåtar försedda med skarpa skott bevakade farvattnen mellan Ekens skärgård och Lurö både på dagen och på natten. Vaktmanskap hade koll på alla transporter vid s:t Eken, Läckö, Pirum och Bösshamn. Krogarna på Pirum och s:t Eken stängdes.  Allt revfiske förbjöds, vilket ledde till att de många fiskarna särskilt i området runt Traneberg klagade och undrade om de helt skulle svälta ihjäl. Sundhetsstyrelsen beslutade då att fiske fick ske i dagsljus ” under strandvakternas tillsyn.” I reglementet av skyddsåtgärder kan man vidare läsa: ” som snygghet och renlighet är bästa skyddet mot koleran, beslöts att tillsätta tvenne (2) personer inom varje rote, vilka ska tillse att renlighet iakttages och där sådant brister, meddela detta till Sundhetsnämnden.” Fältprästen och hovpredikanten Jost Henrik Rytén var beslutsam och handlingskraftig.  Rytén kunde också dra nytta av sina kunskaper från finska kriget 1808-1809.

Den 6 oktober 1834 blåstes faran över. Vakterna drogs in, bron vid Ullersund öppnades och livet kunde så småningom återgå till det normala.

Ett minne från koleraåret finns på Lövhörnet strax öster om Läckö Slott. Här kan man än idag se en gravsten med årtalet 1834 ingraverat. Platsen har i folkmun alltid kallats ” vänersborgarens grav”. Ett kolerans offer har i skydd av mörkret förts iland av sina skeppskamrater och begravts utan varken klockare eller präst.

Fyra år senare härjade på Kållandsö, en koleraliknande sjukdom, som hette rödsot. Även då försökte man hindra sjukdomen genom olika skyddsåtgärder men tyvärr kom dessa för sent och inte mindre är 43 person drabbades och avled under oktober, november och december månader 1838. Däribland kyrkoherde Jost Henrik Rytén, vars grav finns på Otterstads g:a kyrkplats utefter vandringsleden Fröfjorden med start vid Otterstads kyrka

Under 1700-talet gjordes flera försök att starta någon form av skolundervisning för fler barn än de som bodde på de stora gårdarna och undervisades av informatorer. Försök gjordes att bygga ett skolhus. Så skedde också. Året var 1778. När skolhuset stod färdigt var man tvungen att låta de allra fattigaste och mest utsatta människorna flytta in i det som var tänkt som skola. Härifrån kunde man också ordna med nödutspisning. Någon skola blev det aldrig av det bygget.

Det var endast i undantagsfall som några ungdomar på Kållandsö var räkne- och läskunniga före 1842 års skolreform, som beslutades av ståndsriksdagen, och som kom att innebära att alla barn i hela riket skulle få möjlighet att gå i skola så också på Kållandsö. Redan 1847 invigdes det första skolhuset på Kållandsö. Skolan byggdes i Otterstad och den förste läraren hette Delphin.

År 1851 fanns 179 skolpliktiga barn på Kållandsö. Öns storlek gjorde att det var omöjligt för flertalet av dessa barn att komma till centralskolan i Otterstad. Motståndet var också stort från många föräldrar att skicka barnen till skolan.

År 1853 hade man inrättat fyra roteskolor, två på Traneberg och två på Läckö. 1858 hade antalet roteskolor ökat till åtta. Vid denna tidpunkt hade Torsten Rudenschöld kommit till Kållandsö. Han samlade barn från Läcköområdet och undervisningen ägde rum på Slottet. Hans pedagogik, som sedan kom att spridas över hela Sverige, gick ut på att lära barnen läsa och räkna. Han utsåg de duktigaste eleverna som han kallade monitorer till hjälplärare. Vissa av dessa monitorer kom att bli roteskolornas lärare.

Så småningom anställdes utbildade lärare både i centralskolan i Otterstad och i roteskolorna som sedan kom att kallas småskolor.

En minnessten finns rest vid Läckö Slott till minne av Torsten Rudenschölds banbrytande insatser på skolområdet, Stenen avtäcktes och invigdes 24 september 1913 under stora högtidligheter.

År 1891 skickas en skrivelse till kungl. Maj:t med en förfrågan och förslag att göra om delar av Läckö Slott till en internatskola. Förslaget avslogs.

De olika skolorna som var utspridda på Kållandsö är nu alla stängda och all undervisning är koncentrerad till Otterstads skola med förskola och undervisning till och med årskurs 6.

Missväxt, svält och fattigdom bidrog till att många kållandsöbor emigrerade inte bara till Amerika utan också till Australien och i något fall till Brasilien. Enligt kyrkoboken var det en dräng på gården Vänsjö som år 1855 var den förste utvandraren från Kållandsö. Hans namn var Anders Andersson 21 år gammal. De allra flesta kom inte tillbaka till Sverige, några kom på besök och  några återvände för gott ” då hemlängtan blivit för stark, ”

Ända fram till 1928 pågick utvandringen från Kållandsö.

Tre viktiga händelser fick stor betydelse för sjöfarten i Vänern och för Kållandsö.

1. De första slussarna i Trollhättan invigdes år 1800 vilket innebar att Vänern fick förbindelse med Västerhavet.
2. Göta Kanal invigdes år 1832
3. Dalslands Kanal invigdes 1868.

Sjöfarten ökade och blev säkrare genom att nya farleder skapades och fyrar och landmärken byggdes. Många ungdomar från Kållandsö fick jobb på de många fartyg som kom att trafikera Vänern och anslutande kanaler. Flera utbildade sig till maskinister och till sjökaptener. Säd och andra förnödenheter kunde nu fraktas till och från Kållandsö allt efter behovet.

Under perioden 1933-1943 byggdes tre galeaser ” Greta ”, ” Molly” och ” Lilly ” av bröderna Gustav och Oskar Jonsson. Fartygen byggdes på land i Sjövik/ Noreviken. Ett varv skapades i Trelleviken, där båtarna sedan  byggdes och reparerades. Året var 1944 och ägare var Oskar Jonsson. I början var båtarna byggda i trä men så småningom övergick man allt mer till stål.  Kållandsö varv är numera utbyggt och kan ta emot de största båtarna som trafikerar Vänern.

Fisket har under hundratals år bedrivits med enkla redskap från små öppna båtar ofta utrustade med ett segel. När motorerna i början av 1900-talet gjorde sitt intåg och bättre fiskeredskap blev tillgängliga övergick behovsfisket allt mer till yrkesfiske. Fisk och andra produkter kunde nu betydligt snabbare än förr, transporteras till Lidköping till försäljning på torget. Spiken utvecklades allt mer till en modern fiskehamn. 1980

Det andliga mörkret och förfallet var stort under 1800-talet. Vidskepelse och dryckenskap bidrog till att situationen för den redan hårt prövade befolkningen ytterligare förvärrades.  Husförhör, katekesundervisning, kyrkotvång och nattvardsgång tycktes inte påverka befolkningen nämnvärt. Vid tiden runt 1870 kom olika predikanter, kolpotörer  och förkunnare till Kållandsö. Detta ledde till att ett antal människor fick en personlig tro på Gud. År 1876 bröt en större väckelse ut, en väckelse som varade i tre år och många anslöt sig till de troende. 1

876 uppfördes det första missionshuset. Ett hus hade inköpts i Gaperhult på Värmlandsnäs. Huset monterades ned och fraktades på isen till Kållandsö där det uppfördes på gården Bergs ägor vid Siggessten inte långt från Läckö slott.  Snart bildades den första fria församlingen. Året var 1883 och namnet blev: ”Guds församling på Kållandsö ”. Ännu idag finns missionshuset kvar som gudstjänstlokal på samma plats som det en gång byggdes.

Det landskap vi ser idag på Kållandsö skiljer sig mycket från förr i tiden.

Vänerns normalvattennivå är i våra dagar ca 44 m över havet. Långt tillbaka i tiden var variationen av Vänerns vattenstånd betydligt större än i våra dagar.  Kållandsö bestod då av tre ögrupper men  genom landhöjningen, vattenreglering eller invallning blev Kållandsö en enda sammanhållen ö. Läckö var en ö ända fram till 1937 då Vänerns vattenstånd började regleras. En broförbindelse fanns då strax efter Missionskyrkan.

Genom att befolkningen växte och nya odlingsmetoder började användas blev behovet av mer odlingsbar mark allt mer tydlig. Redan i slutet av 1800-talet hade frågan väckts och man började utreda möjligheterna att valla in vissa områden. Vänerns naturliga växling mellan låg- och högvatten var 2-2,5 m fram till Vänerns reglering.

Genom invallningar skulle stora arealer odlingsbar mark kunna brukas även de år då nederbörden var stor och Vänerns vattenstånd var högt. Ett flertal invallningsföretag startades, det första 1901.Invallningar genomfördes med hjälp av mudderverk men även mycket arbete utfördes för hand. De största invallningarna finns på Traneberg, Läckö, Ekebo, Senäte, Stohagen, Vänsjö och Nore. Vid Sigges sten, strax innan Läckö Slott , kan man se  stora arealer odlingsbar mark, tack vare invallningar och effektiva pumpar.

Turism var i gamla tider ett okänt begrepp på Kållandsö. Tillvaron fylldes för de allra flesta med arbete och åter arbete.

Vägarna på Kållandsö var i mycket dåligt skick ända in på 1930-talet. I samband med förbättringar av vägnätet och ett allmänt ökande intresse för Sveriges geografi och historia startade turismen i liten skala till Kållandsö. Fritiden ökade också och lagstadgad semester infördes. Besöksmålet var i huvudsak Läckö Slott, som sovit sin törnrosasömn i hundratals år.

Den utveckling av turismen som skett fram till våra dagar kan betecknas som exceptionell. Numera är Läckö Slott och Kållandsö ett av västsveriges mest besökta turistmål. År 2013 invigdes Naturum Vänerskärgården-Victoriahuset, där allmänheten på ett pedagogiskt sätt kan få kunskap om naturen och dess villkor i området, vilket är klassat som biosfärsområde av UNESCO. Nya vandrings- och cykelleder har öppnats. Paddlingsleder med övernattningsmöjligheter har skapats. Läckö Golfklubb har en erkänt bra golfbana i anslutning till Tranebergs herrgård. Den största marinan ligger vid Hörviken. Även Spiken och Läckö har gästhamnar för fritidsbåtar.

• 1670 dec    Magnus Gabriel d la G får tillstånd att börja bygga ” Nya staden ”. Skriver i ett brev: ” Läckö med dess stad i Lidköping.”
• 1672            Ett av Magnus Gabriels jaktslott flyttas till Nya stadens torg.
• 1810            General Adlercreutz blir ägare av Läckö Slott. Han vill ändra namnet till Sikkajokki vilket inte fick genomslag på Kållandsö. Han hade med sig sin fältpräst Jost Henrik Rytén som blev en omstridd kyrkoherde på Kållandsö.
• 1876 (mars ) En vargflock uppehåller sig mellan Otterstads nya kyrka och gården Backa. Har troligen kommit över isen från Värmland.
• 1876            Missionshuset på Berg byggs nära Siggessten.
• 1883            Den första frikyrkliga församlingen bildas på Berg . Får namnet : ”Guds församling på Kållandsö. ”
• 1900            Telegrafstation inrättas i Otterstad. Ledningar dras till Navens fyr.
• 1913            IOGT bildas
• 1919            Kållandsö hembygds och fornminnesförening bildas.
• 1921            Första busslinjen Spiken-Lidköping startas av Harald Blom.
• 1933            Ekebo gästgiveri avslutas och skjutstvånget upphör.
• 1932            Pingstförsamlingen grundas
• 1934            Kållandsö Gymnastik och Idrottsförening bildas. Sven Strid blev föreningens förste ordförande.
• 1938            Kållandsö får tillgång till el-ström
• 1944            Trellevarvet , numera Kållandsö varv,byggs.
• 1951            En ny betongbro över Ullersund byggs. Bron är fortfarande den enda förbindelsen mellan Kållandsö och fastlandet.
• 1952            Nya skolan i Otterstad invigs.
• 1963            En djurpark, Läckö Zoo, planeras och två lejon köps in.
• 1964            Läckö Zoo avvecklas och lejonen säljs.
• 1970            Temautställningarna på Läckö Slott startar.
• 2004           Kållandsöföreningen bildas
• 2009            Hembygdsboken ” Kållandsö i gången tid ” är klar.
• 2013            Pilgrimsleden Lidköping- Läckö invigs . Naturum Vänerskärgården-Viktoriahuset i anslutning till Läckö Slott, invigs.
• 2015            Vandringslederna Fröfjorden, Roparudden, Läckö Strand, S:t Eken och Traneberg invigs.
• 2017            Nya gång-och cykelbron ”Läcköskansbron” byggs och invigs av Kållandsöföreningen.

Texterna är sammanställda av Kenneth Holgersson och Greger Ulleryd.

Referenslitteratur:
LÄCKÖ landskapet, borgen, slottet: Carlssons förlag
Kållandsö i gången tid: Kållandsö Hembygds- och Fornminnesförening
Simon Granaths många berättelser, publicerade i NLT under 1970-och 1980 talet.
Mellan bronssköld och JAS-plan: Lidköpings kommun/Vänermuséet
NLT journalist Simon Granath