Det Läckö Slott, som vi ser idag, är ett resultat av många om-och tillbyggnader. Magnus Gabriel de la Gardie ärvde slottet efter sin far Jacob de la Gardie, som hade fått slottet i förläning (gåva/betalning) för sina insatser som fältherre och general för de svenska trupperna i krigen mot Ryssland. Året var 1615. Jacob hade lyckats med det som varken Napoleon eller Hitler lyckats med nämligen att inta Moskva. Han blev också kung Gustav II Adolfs lärare i krigskonst. Dessutom var han en mycket förmögen man. Han hade stora jordegendomar i Estland och bedrev handel med ett tiotal skepp på Östersjön. Under de många krigen mot Ryssland hade han tagit krigsbyten vilka hade gjort honom mycket rik. Jakob började ombyggnaden av biskopsborgen till ett slott. Vid sin död 1652 fortsatte Magnus Gabriel och byggde ända fram till 1681 då Karl XI genomförde reduktionen, vilket betydde att alla byggnadsarbeten avbröts. Ett av de höga tornen i sydvästra hörnet på huvudborgen blev aldrig klart, varför det revs bort. Den planerade köksträdgården på västra sidan blev aldrig genomförd.
Vid Ullereds bro lät Magnus Gabriel de la Gardie på 1650-talet anlägga Läckö Skans. Den danske fältmarskalken Gyldenlöwe hade med sina trupper blivit allt mer hotande och Magnus Gabriel, som var ansvarig för det svenska försvaret i västsverige, bedömde läget allvarligt. År 1675 hotades området av en invation från Norge vilket ledde till att Läckö Skans förstärktes. De norsk/danska trupperna härjade i Dalsland och brände ner Vänersborg men framryckningen mot Lidköping hejdades strax utanför stadens gränser. Än idag kan man se skotthål i dörren till Råda kyrka. Trupperna vände söderut mot Göteborg. Magnus Gabriel ville gärna ta åt sig äran av att ha hindrat Gyldenlöwe och räddat Lidköping från krigshandlingar.
I samband med reduktionen fråntogs Magnus Gabriel slottet med alla dess jordegendomar och skogar, jaktmarker och djurgårdar. Därmed var slottets storhetstid slut, åtminstone på 1600-talet. Det var en mycket rik Magnus Gabriel som tillträdde Läckö år 1652. 29 år senare var han utfattig och berövad både sin heder och rikedom.
Över spisen i matsalen på tredje våningen kan man läsa inskriptionen skriven på latin: ”Den själ som vet sig ha handlat rätt, ler åt förtalets lögner.” I Psalmboken nr 621 finns den psalm som Magnus Gabriel skrev i slutet av sin levnad: ” Jag kommer av ett brusand hav på rätta glädjestranden.”
Det var naturligtvis svårt för den fattiga och ofta svältande befolkningen på Kållandsö att förstå varför detta enormt stora slott skulle byggas. 248 rum, pampiga salar och sirliga torn. Sverige var ju en stormakt, något som inte satte några spår i befolkningen. Tvärtom. Det var i huvudsak de fattiga som dagligen fick göra dagsverken på Läckö och på så sätt genomföra bygget och sköta den dagliga driften. Som betalning fick de ett stycke jord att odla, lite skog till ved och virke samt en liten trång stuga att bo i. Läckötorpen var många. Ända fram till 1932 fungerade det på samma sätt som vid Läckös storhetstid på 1600-talet.
Efter reduktionen stod inte slottet utan ägare. Ett antal inflytelserika och för den tiden viktiga personer kom att äga slottet t.ex. Carl Gustav Tessin som var ägare till Läckö Slott 1752-1770. Under denna tidsperiod från 1681 blev behovet av underhåll allt tydligare. Slottet började förfalla. Det mesta av den gamla inredningen, även slottskyrkans inventarier, såldes på en skandalomsusad auktion på 1830-talet. Då turen kom till den vackra och dyrbara nattvardsservisen, sprang den temperamentsfulle kyrkoherden i Otterstad, Jost Henrik Rythén fram och slet servisen ur händerna på auktionsutroparen. Nattvardsservicen, som hade skänkts av Tessin och hans hustru år 1754 kom nu till Otterstads församling. Slottet kom sedan att utsättas för stölder och vandalisering. I stort sett alla de 48 000 glasrutorna i de många fönstren försvann och orgelpiporna stals . Tjuven kunde dock gripas, en 18-årig yngling från Kållandsö.
Kronan, dvs svenska staten, tog över slottet från år 1860 men intresset och möjligheterna att restaurera slottet var mycket litet. Det var först på 1920- och 1930-talen som de stora insatserna gjordes för att restaurera och reparera slottet, åtgärder som har fortsatt ända in i våra dagar.