Stora delar av Sverige drabbades av en koleraepidemi år 1834.

I Göteborg skördade sjukdomen många dödsoffer. Man beräknar att var 9:de person avled. Sjukdomen hade ett så våldsamt förlopp med diarré och krampanfall, att den som insjuknade på morgonen  var vanligtvis död på kvällen. De döda transporterades under natten till de kolerakyrkogårdar som iordningställts. Förridare varnade med trumpetstötar nattvandrare och nyfikna att hålla sig borta från liktågen.

I Lidköping med omgivande socknar skördade koleran också många människoliv. Undantaget var Kållandsö, där inte ett enda fall rapporterades. Då ryktet nådde Kållandsö att koleran nått Lidköping spärrades vägen av vid Ullersbro. Den grind , som fanns på den tiden låstes ,och beväpnade soldater kontrollerade att ingen kunde passera bron.Endast kvarnskjutsar fick passera men måste på hemvägen ligga tre dagar i karantän vid bron. En lång rad andra skyddsåtgärder beslutades av Sundhetsnämnden. Patrullbåtar försedda med skarpa skott bevakade farvattnen mellan Ekens skärgård och Lurö både på dagen och på natten. Vaktmanskap hade koll på alla transporter vid s:t Eken, Läckö, Pirum och Bösshamn. Krogarna på Pirum och s:t Eken stängdes.  Allt revfiske förbjöds, vilket ledde till att de många fiskarna särskilt i området runt Traneberg klagade och undrade om de helt skulle svälta ihjäl. Sundhetsstyrelsen beslutade då att fiske fick ske i dagsljus ” under strandvakternas tillsyn.” I reglementet av skyddsåtgärder kan man vidare läsa: ” som snygghet och renlighet är bästa skyddet mot koleran, beslöts att tillsätta tvenne (2) personer inom varje rote, vilka ska tillse att renlighet iakttages och där sådant brister, meddela detta till Sundhetsnämnden.” Fältprästen och hovpredikanten Jost Henrik Rytén var beslutsam och handlingskraftig.  Rytén kunde också dra nytta av sina kunskaper från finska kriget 1808-1809.

Den 6 oktober 1834 blåstes faran över. Vakterna drogs in, bron vid Ullersund öppnades och livet kunde så småningom återgå till det normala.

Ett minne från koleraåret finns på Lövhörnet strax öster om Läckö Slott. Här kan man än idag se en gravsten med årtalet 1834 ingraverat. Platsen har i folkmun alltid kallats ” vänersborgarens grav”. Ett kolerans offer har i skydd av mörkret förts iland av sina skeppskamrater och begravts utan varken klockare eller präst.

Fyra år senare härjade på Kållandsö, en koleraliknande sjukdom, som hette rödsot. Även då försökte man hindra sjukdomen genom olika skyddsåtgärder men tyvärr kom dessa för sent och inte mindre är 43 person drabbades och avled under oktober, november och december månader 1838. Däribland kyrkoherde Jost Henrik Rytén, vars grav finns på Otterstads g:a kyrkplats utefter vandringsleden Fröfjorden med start vid Otterstads kyrka