Det landskap vi ser idag på Kållandsö skiljer sig mycket från förr i tiden.

Vänerns normalvattennivå är i våra dagar ca 44 m över havet. Långt tillbaka i tiden var variationen av Vänerns vattenstånd betydligt större än i våra dagar.  Kållandsö bestod då av tre ögrupper men  genom landhöjningen, vattenreglering eller invallning blev Kållandsö en enda sammanhållen ö. Läckö var en ö ända fram till 1937 då Vänerns vattenstånd började regleras. En broförbindelse fanns då strax efter Missionskyrkan.

Genom att befolkningen växte och nya odlingsmetoder började användas blev behovet av mer odlingsbar mark allt mer tydlig. Redan i slutet av 1800-talet hade frågan väckts och man började utreda möjligheterna att valla in vissa områden. Vänerns naturliga växling mellan låg- och högvatten var 2-2,5 m fram till Vänerns reglering.

Genom invallningar skulle stora arealer odlingsbar mark kunna brukas även de år då nederbörden var stor och Vänerns vattenstånd var högt. Ett flertal invallningsföretag startades, det första 1901.Invallningar genomfördes med hjälp av mudderverk men även mycket arbete utfördes för hand. De största invallningarna finns på Traneberg, Läckö, Ekebo, Senäte, Stohagen, Vänsjö och Nore. Vid Sigges sten, strax innan Läckö Slott , kan man se  stora arealer odlingsbar mark, tack vare invallningar och effektiva pumpar.